Förlossningsberättelse med tvillingarna

Allt startade natten mellan 30-31 Juli.
Jag vaknar upp mitt i natten ca 02.30 av att jag är kissnödig, jag reser mig upp och ser i sängen att det är något blött där. Har jag kissat på mig ? var min första tanke. Men det bara forsade ut när jag ställde mig upp och jag försöker snabbt ta mig till toaletten och det bara rinner och rinner. Jag ser på golvet att vattnet är blodblandat exakt så det startade för mig med Oliwer också. Blodblandan fostervatten.
Jag ropar på Daniel att mitt vatten har gått och vi ringer in till förlossningen.
Jag fattar fortfarande inte vad som händer utan gör allt per automatik. Jag ringer SÖS och de ber mig komma in!

Herregud jag är ju tvillinggravid och var bara i vecka 29+4. Jag skulle ju inte föda förrens i vecka 36 hade jag bestämt.
 
Daniel stannade med Oliwer och städade upp mitt vatten som var på hela golvet. Oliwer sov så gott helt omedveten. 

Jag åkte in med taxi till SÖS och kom in 03.00, där konstaterades vattenavgång.  De hade inte plats på neo så jag fick åka till Huddinge med ambulans (blåljus och grejer).

Här fick jag även bricanyl sprutor för att stanna av förlossningen och även spruta för barnens lungor.
Bricanylen fick jag hjärtklappning av men det hjälpte lite emot värkarna.
 
 
 
 
Sen låg jag på förlossningen med dropp, jag fick varken äta eller dricka för de visste inte om de behövde göra ett eventuellt kejsarsnitt.
Så jag fastade i 1-2 dygn ungefär i ett förlossningsrum tills jag blev flyttad till antenatalen och där fick jag ligga i ungefär 1 vecka innan mina värker helt plötsligt började igen, morgonen den 6/8. (kort version)
 
 
Sista bilden som togs på magen, den hade krympt ordentligt efter vattenavgången.
Och även som med Oliwers förlossning så forsatte jag läcka forstervatten ända fram tills barnen var ute.
 
Men tillbaka till morgonen den 6/8, den vackra dagen då mina små söner föddes.
Jag vaknar upp med värdens träningsvärk i magen och jag kände små samandragningar men när man legat inne 1 vecka utan att något händer så tror man inte riktigt att det stämmer när man känner smärta.

Efter några undersökningar så börjar värkarna komma regelbundet runt 11.00
De kom med 1-2 minuter i mellan och det började kännas, Daniel kom runt 12 och då var jag i full gång med värkar. Jag satt med CTG kurva där man tydligt såg mina värkar, allt kändes så overkligt. De sa till mig att snart flyttar vi dig till ett förlossningsrum och att de inte tänker stoppa det mera utan vill dem ut så ska dem ut.
 
Så runt 12.30 var jag inne på förlossningen och nu var det verkligen på G.
Jag hade starka värkar med 1 minuts mellanrum, det gick sakta med säkert framåt.

Ca 12.50 ville jag ha lustgas och då mådde jag braaaaaaa för en stund :) 

 
 
 
Jag hade väldigt kul med lustgasen och tyckte att musiken var skit bra när det verkligen "dunkade" i huvudet.
Daniel tyckte jag var lagom knäpp.
 
15.45 gör dem en undersökning på mig och jag är fortfarande endast öppen för två fingrar men barnmorskan känner en liten hand. Lewi hade nässlat sin hand genom mig och barnmorskan fick skjuta tillbaka den. Hade hon inte lyckas efter typ några försök hade det blivit snitt.

16.11 ber jag om epidural eller de typ tvingar mig till att ta det och jag tackade inte nej. 
16.17 börjar bebisarna bli stressade och en läkare kommer in och undersöker mig, jag får sluta med lustgas.
 
17.16 nu har jag epiduralen och som att Lewi hade sin lilla hand där så görs även det ett ultraljud för att se bebisarnas positioner.
18.00 Dem tror inte att det var Lewis vatten som hade gått utan Ludwigs (eller den yttrehinnan).
Sen går det fort och 20.33 börjar jag få krystvärkar.
Jag hinner inte krysta länge innan en fin liten pojke födds fram 20.45 och innan jag vet ordet av det är det dags igen för nästa bebisen. Lilla Ludwig svischar ut 8 minuter efter sin bror, 20.53.
 
Jag får knappt se dem innan de springer ut med mina små barn, Daniel fick följa med. Efter någon stund kommer personalen in med kuvöserna där mina söner ligger i.
 
 
 
 Nu helt plötsligt var jag mamma till tre underbara små pojkar och jag låg själv i sjukhusalen länge innan jag äntligen fick åka upp till neo där Daniel och barnen var. När jag låg där hann  jag tänka mycket och det kom en och annan tår. Det var nu den jobbiga tiden började... hur mådde mina barn?
 
Forsättning följer!

Kommentarer
Postat av: Lotta, klädtokig småbarnsmamma!

Kan inte ens föreställa mig... =/

2012-10-08 @ 17:56:01
URL: http://www.lillgrodanskrypin.blogg.se
Postat av: Mathilde

Roligt att du delar med dig. =D Önskar er all lycka till. =D

2012-10-09 @ 13:40:25
URL: http://carmenmathilde.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0