När tre blir fem

Varför utan vänner? blottar mitt hjärta!

Jag brukar sällan ångra saker, man kan inte ändra på det som hänt utan bara påverka det som ligger framför en.

Men en sak jag ångrar eller, hur ska man säga det? ångrar kanske är fel ord val men jag är lite bitter över situationen.

 

Nu när jag är ledig som jag är och Daniel jobbar det är då jag inser hur lite vänner jag har egentligen.
Jag har ytliga facebook vänner, folk jag träffat genom skolan och mammavänner som man träffat på mammaträffar osv.

Detta känns otroligt tungt att skriva och jag öppnar verkligen upp mig för er och blottar mig helt naken känns det som. Men ärligt talat så har jag inte så många vänner och det är jag ledsen för :(

 

Alla jag har varit vänner med har fallit bort speciellt då jag fick barn.
Man har olika typer av liv och man går skiljda vägar. Jag har en bästa kompis som jag alltid kunnat lita på och vända mig till men hon har flyttat till London. Vi ses nästan aldrig längre för jag har ingen möjlighet att åka dit just nu.

 

Asså det är sällan det ringer någon till mig eller frågar mig om jag vill hitta på något med dem utan oftast är det jag som är den som frågar och ibland känns det till och med som att jag "tjatar". Jag vill så gärna att Oliwer ska ha någon att leka med när han är hemma med mig.

 

Helt ärligt så är min bästa kompis just nu min egen mamma och Oliwer.

Hon är den som jag umgås med och hittar på saker med för det mesta.

Daniel säger oftast att det är mitt eget fel att det är så, att jag inte hört av mig förut när det gällde och han har delvis rätt. Jag har alltid varit så självständig och inte haft behovet att ha så många vänner.
Men om jag verkligen känner efter så gör det otroligt ont och jag känner mig väldigt ensam ibland.

 

Nu låter jag som värsta tönten, mobbad tjej utan vänner. Hon som ingen vill umgås med, hon med för mycket åsikter eller hon som bara tänker på sig själv. Jag har oftast blivit misstagen för att vara någon jag inte är när jag träffar andra tjejer. Jag har alltid fått någon stämpel som något jag inte är...egoistisk, bitch eller dryg.

Visst så är jag nöjd med att umgås med min familj och jag gillar att göra det, jag älskar det verkligen.

Men ändå kan jag känna såhär dem dagarna när jag är ensam hemma med Oliwer och jag försöker hitta någon att umgås med men inser att det finns ingen att fråga eller ingen som bryr som om mig heller.
Jag vill ha vänner också, jag vill ha folk som vill umgås med mig utan att känna sig tvungna till det.

Gud va känslig jag är, sitter och bölar och tycker synd om mig själv...patetiskt!
Det enda jag vill säga är att jag ångrar att jag inte har så mycket vänner kvar, jag ångrar att jag inte höll kontakten med dem vännerna jag har haft. Men det är ju mitt eget fel.

 

Jag satt och tänkte på det här när jag funderade över bröllop.
Vilka skulle jag kunna ha som brudtärnor eller vilka tjejer skulle vara ivriga att fira min möhippa. Vem skulle bry sig? ...

Ush :( Förlåt för det blev så långt... men ni behöver inte "tycka" synd om mig och det är inte därför jag skriver det här utan jag skriver det för att få ut det.

 

 

 

 

 

Jag är i samma situation....
Vill så gärna gifta mig men kommer bli utan tärnor eftersom jag inte har några tjejkompisar.
Sen sitter jag här helt ensam de dagar jag inte jobbar och då är mina enda vänner våra 2katter....
Livet är bra orättvist:(

jag har det exakt likadant som du :(...två barnsmamma, bor nära stan, och har INGA vännner..ingen hör av sig, utan det mesta får man höra på fb "fina bar".."söta" "vi BORDE ses"...ja..osv... man fattar vilka vänner är, när de slutar höra av sig..inte så mkt till vän.
Hör av dig om du vill fika lr ngt ,jag är i exakt samma sits haha...jag rä nog rätt kul att umgås med ändå tycker jag :)
Elysia och oliwer är lika gamla, sen har jag en 9 månaders.

kram..styrkekramar!!! fyfan för ensamhet!!

Känner igen mig sååå väl!

Du är inte ensam om det där! Har några vänner från gymnaiset och en del vänner långt bort som man träffat på internet! Idag skulle jag exempelvis fira min födelsedag lite i efterskott, hade bjudit hem några tjejer och alla förutom en ställde precis in i sista minuten! Men som du säger så ska man ändå vara glad över det man har. Familjen är bäst! :)

Du är absolut inte ensam fina du!! Upp med hakan:))

Förstår exakt hur du känner, jag sitter själv i samma situation och har gjort det snart fyra års tid. Jag har bara min sambo och barnen annars ingen alls, hand familj bor 30 minuter ifrån oss men det är sällan vi träffas och min familj bor 27 mil härifrån och samma sak där. Aldrig någon som ringer och frågar hur jag mår det är alltid barnen och sambon som dem frågar om.
Känns skit och inte ha en enda som man kan umgås med :(
Kramar <3

Jag vet hur de är. Jag har inga vänner alls längre.
Dom jag gick i samma skola som har skild åt.
och min barndomvän som jag har haft as tajt relation me hur länge som helst .har jag inte de längre.
Alla försvann så snabbt. Av töntiga anledningar. Och de tar på en riktigt ordentligt.

Man läser ofta på facebook att alla umgås me sina vänner och har hur kul som helst. jag sitter ofta hemma och inte gör nånting längre.

Kännet igen mig, har rätt mycket vänner men nu sen barnen kom känns det som att man glidit ifrån de flesta och inte har så många att höra av sig till längre! och har inga mammavänner, iaf inte i Stockholm utan är typ den enda med barn här, tråkigt, hade varit kul att ha några att träffa med barnen! Men det är som du säger enbart ens eget fel och det är det som är så synd för det är ju klart man glider ifrån varann om man inte hörs! Hur som, sköt om dig och lycka till med bebisarna i magen, ska bli kul o se dem sen när dom kommer :)

Kännet igen mig, har rätt mycket vänner men nu sen barnen kom känns det som att man glidit ifrån de flesta och inte har så många att höra av sig till längre! och har inga mammavänner, iaf inte i Stockholm utan är typ den enda med barn här, tråkigt, hade varit kul att ha några att träffa med barnen! Men det är som du säger enbart ens eget fel och det är det som är så synd för det är ju klart man glider ifrån varann om man inte hörs! Hur som, sköt om dig och lycka till med bebisarna i magen, ska bli kul o se dem sen när dom kommer :)

Känner precis som du! Har knappt några vänner alls och känns som om vissa inte riktigt vågar höra av sig, de tror kanske att de stör. Inte vet jag. Men ensam hemma hela dagarna med bebis kan lätt bli långtråkigt då bebis sover mycket.
Jag har ytterst få nära vänner, träffat några via mammagrupp som jag är väldigt tacksam över faktiskt!
Men önskar de var fler.

:/ Tycker att du borde dra ihop en mammaträff ;)

Jag misstänkte att kommentarerna skulle se ut som de gjorde när jag läste inlägget. Sorgligt nog är det precis som de säger, du är inte ensam. I perioder kan jag känna likadant. Jag umgås mest med min släkt och ibland känns det bäst att fråga dem eftersom de "måste" umgås med mig. Hoppas att det underlättar att höra att du inte är ensam i alla fall!

När jag flyttade till en annan stad försvann alla mina vänner. Nästan ingen hör av sig och jag känner mig bara precis som du att jag stör om jag ringer. Sitter ofta hemma och är helt själv och mår verkligen dåligt över det... Riktigt jobbigt... Så jag vet precis hur du känner!

Du är verkligen inte ensam! Jag känner precis som du :(.

tycker man i regel tappar vänner när man blir äldre oavsett om man har barn eller inte! tyvärr! dock måste jag säga att jag har fina underbara nära vänner faktiskt.. Har en vän som är hos oss ofta å sover över, hon har inga barn, de är ellas bästis tror jag :) men som du känner är nog vanligt tror jag!

Förstår helt och hållet dina tankar.
Blir ju ofta värre när man är gravid med då man funderar på helt andra sätt och är extra känslig.

Jag kan sakna en bästa vän i livet. Någon man kan ringa och berätta saker för. Någon som alltid svara eller som alltid finns.
Jag försöker att vara så för dom jag vill kalla vänner men får sällan tillbaka så mycket som man ger och då tappar man orken.

Börja tänka i samma banor som du med bröllopp fast med 30.års kalas istället. Nästa år fyller jag 30 och visst hade det varit kul att fira rejält. Men vem skulle komma? Inte många inte...

Det kunde varit jag som skrev detta! Faktum är att jag skrev ett inlägg på min blogg imorse om detta ämne, men sedan i sista stunden raderade jag det.
Jag har aldrig kommenterat här innan, har varit en tyst åskådare. men nu känner jag igen mig så väl. Det är så sjuuukt läskigt det du skrev om bröllop och möhippa, för jag tänkte på exakt samma sak för ett par dagar sedan. Vem skulle vilja fixa min möhippa?
Jag kommer ifrån Skåne, men flyttade upp till Småland med min pojkvän som är härifrån för ett par år sedan. Han känner många, jag känner ingen. Det är bara hans bästa väns tjej som jag umgås med, som tur är, så är vi bra vänner. Har tappat all kontakt med högstadiekompisar. Och jag gick i gymnasiet långt härifrån, så umgås aldrig med dem.
Och jag är gravid i v 23 med vårt första barn och har ingen "mamma/gravid-kompis". Känns som de ytliga vänner man hade här har dragit ifrån sig sen jag blev gravid. (En blockade till o med mig på facebook pga graviditetn, har hin till o med erkänt. Suck på den liksom)
Förlåt för en extremt lång kommentar, men jag vill bara att du ska veta att du inte är ensam.
Stora kramar från Ellinor

Tkr inte att du ska be om ursäkt! Så äre för mig också..i för sig så har jag väl aldrig haft riktiga vänner heller eller ja det känns som det i alla fall..typ dom som man umgicks med försvann när man fick barn (dels mitt fel faktiskt också eftersom jag flyttade men jag försökte höra av mig så mkt jag har kunnat när jag har åkt ner till västmaland men sen så dog det ut och ajg tröttnade på att försöka mer för att ingen verkade så intresserad längre..)

Visst vissa människor har väl försökt blivit vän med mig igen efter allt som har hänt men jag är lättsårad och väldigt svårt att förlåta folk, nu låter detta jättelöjligt och får mig själv att skylla så klart men jag var/är trött på att folk ska jämt såra mig i olika slag och såra väldigt hårt så jag har svårt att få vänner eftersom jag är "van" att vara för mig själv..jag är hellre själv än att folk umgås med mig bara för att dom tycker synd om mig..

Visst jag har försökt få kontakt med andra men det är svårt..har fixat iordning mammaträffar osv men ja det har ju dött ut och sen så har jag insett jag är nog mera en ensamvarg, visst jag har några vänner kvar men inte alls många :)

Fixa ihop en mammaträffvet ja eller något..kanske det funkar!

Stora kramar från mig!

Som flera har skrivit redan: det skulle kunnat vara jag som skrev den här texten du skrivit. Jag tycker om att vara ensam men inte jämt. Som du så känner jag att det alltid är jag som får hära av mig till folk. Jag får för mig att de vänner jag har kvar fortfarande har tröttnat på att höra av sig till mig, då jag ofta tvingas tacka nej till saker då jag lider av kronisk migrän sen nästan 3 år tillbaka. Och nu är jag gravid med... Gör ju inte saken bättre om man säger så.

Jag har börjat tänka på vilka som kan tänkas känna att de vill dra ihop en baby-shower för mig. Ingen som jag direkt kan komma på ärligt talat... Giftermål vågar jag inte ens tänka på... Iofs är jag och min syster bästa vänner så vet att hon kommer vara min brudtärna.

Be inte om ursäkt för din text! Det är din blogg och dina tankar/känslor. Stor kram

<3

Tror alla känner igen sig på ett eller annat sätt, men samtidigt, heldre få och äkta vänner än flera ytliga som man inte vet vart man har :)

Jag valde ju att flytta ifrån min vänner, 90 mil norrut flyttade jag och det tog enormt lång tid innan jag började umgås med folk. Jag har träffat ett par kompisar genom min man, sen har jag även fått fina vänner genom mitt jobb, men jag är lite precis som dig alldeles för självständig och jag trivs bra själv. När man har barn finns ju dessutom inte tiden att göra allt jämt. Man får prioritera och hos mig går alltid familjen först. Jag umgås jätte mycket med min mamma, då jag har en lillebror på 7 år så leker han jätte mycket med mina barn så det blir strandhäng, lekparkshäng osv med dom :) Sen träffar jag ju mina vänner mkt på jobbet så vi hinner ju umgås även om det inte är på fritiden. Men jag tror allt blir lite annorlunda när man har barn. Det finns liksom annat att tänka på än bara sig själv då :)

Skickar dig en STOR kram och vad härligt att du som jag verkar ha en sån fin relation med din mamma :)

Precis samma här ! Har också tänkt precis så när de gäller böllop, nog den sörsta orsaken till a vi inte är gifta än... De är verkligen inge kul !

som alla de andra har sagt så håller jag med..
känner att jag bara står i mitten av alla mina vänner, dom utan barn som sällan hör av sig för att man har allt för olika liv och andra mamma vänner jag umgåtts mycket med men som fortfarande är mamma lediga och även ensamstående. jag jobbar och har min sambo, det blir bara vi tre och tycker verkligen det är super trist! Men det kanske är så det är nu med tanke på att vi är många som känner lika dant? :/ .

Du verkar vara en bra mamma och en bra person, tror det finns betydligt fler som bryr sig om dig än du tror :) !

Förstår hur du känner och visst är det inget roligt alls...:/ jag känner igen mig en del i det du skriver och visst är det så att en del faller bort för att man hamnar på så olika plan i livet. Synd att jag inte bor närmare :) då hade vi kunnat ses med barnen!:)