När tre blir fem

One day baby, we'll be old - Mina små barn

 Folk undrar varför jag inte skriver så mycket om tvillingarna och det finns små orsaker till det.
Jag vill gärna skriva mycket om dem, jag vill berätta hur fina dem är och hur lyckliga vi är men jag är rädd.

 

Ärligt talat så lever jag mitt liv i en stor oro som jag försöker förtrycka genom att inte prata om det.

Släkt och vänner frågor om tiden på sjukhus och hur tvillingarna mår så svarar jag oftast snabbt "dem mår bra" för jag helt enkelt inte orkar tänka på allt det jobbiga eller alla komplikationer. Jag anses vara ignorant som inte orkar prata om saker men det handlar inte om det utan det handlar om att jag förnekar för mig själv att det någonsin varit fel på mina barn.

 

Jag är rädd varje natt när jag ska gå lägga mig att någon av mina barn ska sluta andas, den känslan har väl säkert alla föräldrar haft men för mig är det så himla "verkligt" för mina barn är prematura. Jag är så rädd att något ska hända jämt, jag vill inte ens reflektera över alla mediciner jag ger Lewi utan i mitt huvud så är dem friska som nötkärnor och jag har velat haft det så. Det är därför jag inte skrivit något mer deras sjukdomar.

 

Jag är rädd, helt enkelt jävligt rädd. Alla läkare säger att jag inte har något att oroa mig för men jag är en mamma, mitt jobb är att oroa mig. Mina barn är allt för mig...utan dem har jag ingenting så om något skulle hända så vill jag inte finnas mer.

Jag tycker det är så orättvist att jag inte fick gå hela vägen med tvillingarna så att dem hade haft bättre förutsättningar när dem föddes. Dem är så små, så himla små. Dem är över 2 månader gamla och är små som en liten nyfödd. Mina fina pojkar, jag gör allt för er tre.

Varje vecka har jag ungefär 1-3 olika läkarbesök.

Jag ville bara berätta varför jag gjort som jag gjort...

❤ Jag kan förstå din oro och för mig är ditt resonemang helt solklart! Vill själv gärna "gömma" undan jobbiga saker för mig själv... Jag har läst din fl berättelse och bara det i sig måste ju bli ett trauma. Att barnen väljer att komma såpass för tidigt. Man får nog försöka bearbeta en sak i taget!

Skickar en massa kramar till både dig och din fina familj!

Jag kan mycket väl förstå att du gör som du gör. Uppmärksamheten och frågorna blir väl fler i och med att du har en blogg. Skriv när du orkar istället, när du kanske fått distans och det lugnat ner sig lite :)

Klart du är rädd! Är en värld som ingen gravid eller mamma vill hamna i. Man vill ju inte att dom ska födas för tidigt och all del rädsla och oro som kommer med det..
Tycker du ska skriva det du orkar och känner för och inte känna några krav eller förväntningar. Lev lite i er bubbla och ta en dag i taget!

Förstår din oro, den känner nog alla föräldrar av fast du på ett annat sätt då du just nu är inne i det. Det kommer gå bra ska ni se :) Kram

Förstår din oro och ditt sätt att hantera situationen.

Har följt din blogg sen du startade denna men har aldrig kommenterat förut. Klart att du känner som du gör! Och det är helt okej att vara rädd. Förstår din oro över dina två små pojkar. Antingen kan det vara bra att inte skriva för mycket på bloggen om vad som händer pojkarna, det blir lite som "ditt egna ställe" där det inte finns så mycket problem. Eller så kan det också vara bra att skriva så mycket som möjligt av det du har varit med om. Det kan ju hjälpa dig. Jag läser iallafall din blogg vilket som :) KRAM till dig och dina pojkar!!

Så fint och ärligt du skriver! Jag beundrar din psykiska styrka och din självkännedom. Du gör helt rätt som slår bort jobbiga tankar ur huvudet och koncentrerar dig på nuet.

Man får vara ödmjuk mot ödet för man kan inte påverka det. Att älta det förflutna ändrar inget; det som skett har skett och helt utan din förskyllan. På samma sätt är oro för framtiden en onödig börda att bära. Att känna frustration för det förgångnas oföränderlighet och framtidens ovisshet hjälper ju inte utan tar bara av krafterna du behöver för att orka med alla dagens problem.

Allt blir inte alltid som man drömmer om men man får väga det goda mot det onda. Du har fått tre vackra barn, du bor i ett land med (nästan) fri sjukvård och du lever i en tid då läkarvetenskapen ger tvillingarna en mycket god chans till ett helt normalt liv.

Du verkar vara en så fin tjej och mamma. Jag tänker mycket på dig och din familj och är tacksam att du låter oss läsare följa med på er färd. Jag hoppas och tror att allt ska gå bra. En stor STYRKEKRAM till er alla!

PS. Ursäkta mig att jag återigen tar upp denna petitess: Om du känner att det är omöjligt att hålla isär "de" och "dem" är det bättre att du konsekvent använder "de" eftersom "de" är mycket vanligare i språket än "dem" DS.